Onsdag 19 maj.Nu ska tuppjäveln dö.

JOHANNES, DAG 44.

Varje morgon klockan 5 har vi väckts av tuppens eviga galande. På jävel spatserar han runt utanför vårt fönster och skriker och skriker tills man vaknar. Sen är den jäveln tyst i 5 minuter så man hinner somna, innan han återupptar sitt infernaliska vrålande. Han har varit vår plågoande, vår antagonist, ända sedan vi kom till Pader. Men nu är det slutgalet! I morse när Lucy buntade ihop honom för att förbereda den sista resan blev han så skraj så han sket på sig. Det var en fröjd att se. Vi skulle gladeligen skära halsen av honom personligen, men tydligen skulle han till CCF för slakt. Men det gör inget. Vetskapen om att vi i eftermiddag återvänder till ett tuppfritt hem gör transkriberingen vi har framför oss fjäderlätt.

I övrigt har vi gjort de sista intervjuerna och nu är det bara transkribering kvar. 5 stycken intervjuer ska plitas ner innan lördag, för då går avfärden mot Kampala. På söndag ska vi försöka ta oss till Kigali för att checka in Rwanda, varje freds- och konfliktforskares Mecka, en vecka (rim!) innan vi åker hem till Svedala.

Vi har fått en rumskompis också. Hon är från England.

Om någon minut dyker det upp exakt 7 nya bilder.