PETER, DAG 52.

Nu befinner vi oss i Kigali, Rwanda. Huvudstaden breder ut sig mellan dalgangarna och sjalva stadskarnan ar belagen pa toppen av en kulle. Det kravs darfor en fil.kand i bergsbestigning (motsvarande) for att rora sig fritt i staden. For alla som inte pallar ranna upp och ner for kullarna ar motorcykel-taxis ett alternativ, sa kallade 'boda-bodas'. Men vi later hellre apostlahastarna ga upp i galopp. Det fungerar utmarkt.

Rwanda ar som bekant forknippat med enbart en sak: folkmord. Darfor besokte vi for ett par dagar sedan Kigali Memorial Center. En schysst utstallning med bilder och information om folkmordet; hur det gick till etc. Aven om utstallningen var najs sa undrar man likt forbaskat hur manniskor kan fimpa varandra i en takt av cirka 8000 personer per dag.

I ovrigt mar vi bra aven om vi insop en mindre mangd whiskey igar till foljd av Johannes 25-ars dag. Imorgon lamnar vi Kigali for att med buss aka tillbaka till Kampala.

So long, langkalsong.

JOHANNES, DAG 46.

 Idag är det vår sista dag i Pader. Vi har precis avslutat transkriberingen. Det är skönt. Solen skiner. Det är extremt varmt idag. Det betyder oftast att det blir regn på kvällen. Och det vore ju väldigt synd. Eftersom vi ikväll ska ha ett litet party. En avslutningsmiddag. Där kommer vi bjuda på kyckling. Och pasta. Om allt går vägen, vill säga. Å ena sidan ska det bli rätt skönt att åka härifrån och se något nytt. Å andra sidan är det lite moloket. Att lämna det är stället, nu när vi lärt känna folket här och vice versa. Allt som allt har det varit en friktionsfri och medioker resa. Det mesta blev som vi förväntade oss. Det vi kommer sakna är framför allt: maten; ett par individer; samt läsk.

Ett par problem återstår dock att trilskas med. Vi har upptäckt att British Airways har problem med a) vulkaner, och b) facket. Förhoppningsvis kommer dessa problem att lösa sig innan vår avfärd på nästa måndag

Vi är fortfarande vid god vigör, ehuru mången mygga vårt blod tappat. Vikten är under kontroll och konstant. Bonnabrännan på plats. Därmed har vi ett markant försprång gentemot konkurrerande hunkar inför Beach 2010.

Tag det piano.

JOHANNES, DAG 44.

Varje morgon klockan 5 har vi väckts av tuppens eviga galande. På jävel spatserar han runt utanför vårt fönster och skriker och skriker tills man vaknar. Sen är den jäveln tyst i 5 minuter så man hinner somna, innan han återupptar sitt infernaliska vrålande. Han har varit vår plågoande, vår antagonist, ända sedan vi kom till Pader. Men nu är det slutgalet! I morse när Lucy buntade ihop honom för att förbereda den sista resan blev han så skraj så han sket på sig. Det var en fröjd att se. Vi skulle gladeligen skära halsen av honom personligen, men tydligen skulle han till CCF för slakt. Men det gör inget. Vetskapen om att vi i eftermiddag återvänder till ett tuppfritt hem gör transkriberingen vi har framför oss fjäderlätt.

I övrigt har vi gjort de sista intervjuerna och nu är det bara transkribering kvar. 5 stycken intervjuer ska plitas ner innan lördag, för då går avfärden mot Kampala. På söndag ska vi försöka ta oss till Kigali för att checka in Rwanda, varje freds- och konfliktforskares Mecka, en vecka (rim!) innan vi åker hem till Svedala.

Vi har fått en rumskompis också. Hon är från England.

Om någon minut dyker det upp exakt 7 nya bilder.

PETER, DAG 39.

Igår hade vi en lång och fruktsam fältdag. Fyra stycken intervjuer avverkades i olidlig värme. På kvällen gick vi till Atek där de serverar pomme frites och öl. Utmattade somnade vi strax efter nio.

JOHANNES, DAG 35.

Sen senast har vi nästan bara spelat dator. Heroes III, saftigt bra spel. Nå, vi har lagat lite mat också. Igår bjöd vi på potatismos och scrambeled omelette. Bananmos heter matoke här, och vanlig potatis heter irish [potatoes] så potatismoset marknadsför vi som irish matoke. Funkar bra.

I övrigt mår vi kanoners.